Malin -
Om kärleken till leran, skapandet och
hur det blev HumdrumDreja
Jag heter Malin.
Bakom HumdrumDreja finns jag, Malin. Här berättar jag om vägen till keramiken, varför studion heter HumdrumDreja och varför jag tror att skapande gör vardagen lite rikare.
Jag heter Malin och bor med min familj på Lidingö. Till vardags arbetar jag som lärare, men skapandet har länge varit en lika viktig del av mitt liv.
Jag tror att skapande gör något med oss. Kreativiteten får tiden att sakta ner och samtidigt bli viktigare. När händerna arbetar får tankarna vila.
För mig handlar keramik inte bara om att skapa vackra saker. Det handlar om hantverksskicklighet, om alla de olika tekniker jag fortfarande längtar efter att testa och lära mig. Men också om vardagen – att en favoritmugg till morgonkaffet, en skål som alltid står framme på köksbordet eller glädjen i att själv få skapa något från en klump lera kan göra livet lite rikare.
Den tanken följer med i allt jag gör – både när jag drejar, rakubränner och när jag öppnar dörren till HumdrumDreja Studio för andra.
för andra.
Min väg till keramiken.
Jag fick prova på att dreja på min möhippa och älskade det direkt, men livet kom emellan och jag fann liksom aldrig tiden att fortsätta.
För fem år sedan gick jag en kurs i blandade tekniker. Jag gillade kavlingen och de direkta möjligheter den tekniken ger, men jag ville verkligen lära mig att dreja. Jag bokade fler kurser på Folkuniversitetet och Drejverkstan, fick hyra in mig i Skaparverkstan där jag gått startkursen och övade och övade. Drejade, skar isär, knådade ihop och började om.
Jag var ingen talang direkt – men målmedveten!
Det drivet har tagit mig på många olika vindlingar i lerans värld.
Att möta Emil Österholm på Ålsta folkhögskola var viktigt för mig. Han är en fantastisk keramiker och konstnär, men också en underbar lärare som fokuserar på form, inte på perfektion i tekniken – även om han har den också. Det var så befriande att höra:
Det är tillräckligt centrerat. Kör!
Jag fortsatte med leran, gick kurser i att dreja tallrikar och tekannor och återvände till verkstan för att öva, öva och öva. Hyllorna hemma började förstås bli fulla och frågan om vart allt detta egentligen var på väg dök upp allt oftare.
Våren 2025 började jag på Ateljé 7 Lerakademin. Kursen innehöll både olika tekniker för handbygge och – viktigast för mig – arbetet med att hitta min form, mitt uttryck och min plats. I ett personligt samtal sa Hannah Widell:
Du kan allt du behöver. Våga kasta loss.
De orden blev en vändpunkt. Jag vågade söka tjänstledigt, hittade en fantastisk lokal, startade företag – och här är vi nu. HumdrumDreja Studio.
Varför HumdrumDreja?
Jag såg Karin Mamma Anderssons utställning The Humdrum Days tillsammans med en vän. De grå vardagsmotiven fastnade hos mig – hur hon lyckas fånga det meningsfulla mitt i det vardagliga. En diskbänk i kvällsljus, ett halvt urdrucket glas – allt får värde när man ser det med rätt blick.
På vägen hem bestämde vi oss för att göra detsamma: ta vara på vardagen, hitta njutningen i det enkla. Mitt liv var redan rikt – men när jag började dreja tändes ett nytt tomtebloss.
Det gick förstås inte lätt i början. Leran ville inte samarbeta, skålarna blev skeva, centreringen omöjlig. Jag kämpade och kämpade – tills jag till slut slappnade av. Då hände något. Plötsligt satt det.
“Nu är det HumdrumDreja som gäller.”
Sedan dess har det blivit en central del i tillvaron – att låta vardagen glittra till lite extra, en drejklump i taget.
Medlem i föreningen Lidingökonstnärer
Sedan april 2026 är jag invald medlem i Föreningen Lidingökonstnärerna. . Jag är väldigt stolt över att jag blivit antagen och ödmjuk inför att vara en del av föreningen, första helgen i oktober är min studio en av många öppna ateljeer som kan besökas!
Läs mer om föreningen och dess medlemmar via länken.